Malin

År 2020!

Det måste ha varit i början av Januari och mensen var sen och jag började känna mig mer trött, illamående och lite konstig så jag tog ett gravitetstest och det visa positivt. Jag var så glad!

 

Jag ringde mördavårdscentral och skrev in mig och var så nöjd. Jag fick komma v.8 för att skriva in mig och så boka vi in massor av tider enda in BF som skulle äga rum 21 September.

I v. 10 tog dom ven prover och ett urinprov samt att jag fick träffa barnmorskan. Jag såg verkligen framemot ultraljudet som skulle äga rum i v11.
En natt drömde jag att jag fick ett missfall och det kom massor med blodklumpar och blod. Det kommer ju aldrig hända mig för det gick ju så bra med första barnet sen tänkte jag inte mer på det 

En vecka senare, dvs i v. 11 upptäckte jag att det hade kommit lite blod i trosan och då började jag googla massor , för läser man på graviteter så står det att det kan komma blod. Jag förstod nästan på en gång att det här var ett missfall för blodet sluta aldrig rinna, det var inga mängder utan det kom lite hela tiden. 
Jag ringde mödravårdscentralen och berätta att jag blödde färskt blod och att det kändes som en vanlig mens. Men dom tyckte jag skulle komma in på rutin ultraljudet ändå. Dagen efter var det ultraljud och jag kände på mig att det var ett missfall men försökte bita ihop. När man kollade på ultraljuds skärmen så såg man inget foster och barnmorskan såg att det låg en klump där. Jag trodde jag skulle bryta ihop där och då men jag var stark och visade inga känslor. 
När vi kom hem berättade vi om missfallet för vår familj så att dom skulle veta.

 

På natten hade jag en kraftiga mensvärkar till och från. När jag vakna på morgonen och ställde mig upp kände jag hur en blodklump kom och landa på golvet. Det var inte den enda blodklumpen utan mina dagar spenderades på toaletten eftersom det forsade med blod och blodklumpar.
Jag tappa aptiten och började anklaga mig själv om att det var mitt fel att det hade blivit såhär. Jag straffade mig själv.

Dagen efter fortsatte likadant. Jag tillbringade min dag på toaletten för det kom blod och blodklumpar.

Jag kom ihåg att jag tog en dusch och att det blev svart i mina ögon att jag var tvungen att sätt mig på golvet för jag höll på att svimma flera gånger. 

Jag hade knappt ätit någon mat och förlorat massor med blod.
Nu i efterhand ångrade jag mig att jag inte ringde ambulans så jag fick hjälp. Så fort jag reste mig upp höll jag på att svimma. Jag mådde bäst av att ligga i sängen.

Dag nr 3 Mina blödningar hade avtagit och jag var blek och mådde rent ut sagt skit.
Dagen efter kom M släktingar för att fira vår son som fyllt ett år. Så berättar M bror att dom ska ha barn och att flickvännen har varit illamående och trött. (dom visste inte om vårt missfall) Deras barn skulle komma i September precis som mitt barn. 

Jag höll på att bryta ihop men jag gick bara därifrån, ville inte förstöra kalaset för min son.
Jag var såklart glad för deras skull men jag klarade inte av det bara, jag orkade inte höra deras glödje när jag hade förlorat mitt barn 3 dagar tidigare. 

Efter 2 veckor tog jag ett nytt gravititets test som visa negativt. 
Barnmorskan som tog ultraljudet informerade mig att jag skulle ta ett test och att det ska visa negativt för då hade kroppen klarat av att få ut fostret på egen hand. Om det visa positivt skulle jag kontakta gyn mottagning för ev skrapning.

 

Efter 3 månader träffa jag läkaren som tog Hb på mig och mitt värde var 90. Jag fick börja äta järntabletter. Jag undrar vad jag hade i Hb efter alla mina blödningar. 

Än idag undrar jag vem som låg i min mage, vad hände? Varför blev det missfall? Varför var det fel på barnet? 

Min kropp stötte bort barnet för något var fel, jag kommer aldrig att få veta vad det var men jag är tacksam över vad kroppen gjorde också skönt att kroppen klarade det på egen hand. Tack kroppen!